I onsdags var det dags. Foo Fighters, Biffy Clyro samt Band of Horses skulle spela för ett slutsålt Stockholm stadion. Efter ett par timmars bilresa, en seg bilkö samt en lång tunnelbanatur var vi äntligen framme, lite för sent. Biffy Clyro var i princip färdiga när vi väl kom in och vi hann endast höra den sista låten, tur då att det var deras bästa.

Sedan var det dags för Band of Horses. Rockband tenderar att bli tråkigare när de agerar förband och Band of Horses utgjorde inget undantag. Efter en ganska seg låtlista med dålig publikkontakt kom så äntligen, enligt sångaren "the closest thing we have to a hit" -The Funeral. Låten är grym, och den gjorde sig riktigt bra live. Tyvärr har Band of Horses den dåliga smaken att inte avsluta med sin bästa låt och efter Funeral följer en otroligt dryg halvbalad där alla egentligen bara vill få av dem av scenen så att Foo Fighters kan börja.

När så Foo Fighters äntligen äntrar scenen sker det under ganska tråkiga former. De bara går in. Jag älskar när artister gör ett litet nummer av sin marsch upp på scen och blev klart besviken, men besvikelsen försvann snabbt. För Dave Grohl öppnar stenhårt med fem av sina absolut bästa låtar och publiken hamnar i extas. Det är röjiga låtar som framförs och publiken är med på varenda not. De första fem är så bra som en koncert kan bli.

Efter de fem grymt bra öppningslåtarna går koncerten in i "den mindre roliga mellandelen". Alla koncerter, vilket band du än går på, innehåller denna del. Ett band kan helt enkelt inte ha tillräckligt många hits för att alla på stadion ska känna igen dem. Och när man inte känner igen en låt, blir det mindre roligt. Publikens engagemang sjunker något, även om Dave Grohl med ett par riktigt lyckade mellansnack får arenan att gunga av skratt.

Det står Foo Fighters på biljetten, men detta är Dave Grohls show. Sångare tar alltid mest plats på scenen, och om de dessutom råkar spela gitarr(vilket jag tycker alla rocksångare bör göra) så blir de andra medlemmarna överflödiga. Detta är somsagt vanligt, men i Foo Fighters fall är det extremt. De andra medlemmarna i bandet är mer anonyma än skyltdockor, men vad gör det, Dave Grohl är så bra att det räcker och blir över med honom.

När sedan Grohl drar ett ackord bryter hela arenan ut i jubel. Ett enda ackord, sen slutar Dave, men alla vet vad som komma skall. Den tråkiga mellanakten är över. "Oh, so you know that one?" ler Grohl innan han skriker ur sig Best of You, koncertens klart bästa låt. Extra roligt blir det när publiken vägrar låta låten dö, utan istället för full hals skriker ur sig melodin mot en skrattande Grohl. Tyvärr har inte heller Grohl den goda smaken att avsluta med bästa låten, även om Everlong är klart duglig som avslutningslåt.

Koncerten saknade all form av billigt publikfrieri så som eld, konfetti eller ens en encore. Trots att jag älskar sådant så tycker jag inte att det gör något. Dave Grohl behöver det inte, från stunden han gick in på scenen var alla mer än nöjda ändå, ett riktigt rockband som inte behöver mer än sin musik. Grymt!